hejhallå!

Då var det dags för ett till inlägg - det e la på tiden elle! Jag har fått lite synpunkter på att jag vart lite slö på uppdateringen här, och det jag borde skylla på är geografi arbetet som jag slitit med som ett djur.

Eller, så kan jag bara komma med en naturlig förklaring, repliken som bara blir mer frekvent - Ja, Jag är långsam, jag vet det. Så föddes jag, och det e la så jag kommer och dö som. Och det tar jag inte negativt - bara det går snabbt!

Jag satt faktiskt o tänkte lite på det häromdagen. Alla gör ju en sån jeddra stor sak om döden, man fasar det mest av allt. Visst, jag vill inte heller dö och lämna allt - men om man inte vet vad som händer sen, hur kan man då "fasa" för det så mycket. Det kan ju t.o.m vara bättre då man dör, osso går vi här o fasar över det hela tin, drar ut på livet så mycket som möjligt. Jag ser det lite som om man har den där favvo-glassen, en vaniljglass med hallonsås i (gu va gott va!?). Och så kommer det en ny smak; blåbärsglass med annanas bitar i. Det kan bli en succé, eller fiasko - frågan är bara om man vågar lämna sin älskade favvo. Så ser jag på döden.

Herregud!, något sånt här filosofiskt inlägg hade jag verkligen inte tänkt att det skulle bli då jag började skriva, jag bara flöt iväg lite. Sorry, hoppas inte ni har något emot det, ni borde la vara desperata efter inlägg så ni tar vad än ni kommer åt. Själv älskar jag att flyta iväg, om man kommer iväg riktigt långt kan det bli lite av ett hallelujah-moment!

Så i helgen var jag i Barcelona o träffade på Mamsen och Pia, som av en händelse också var där. Nej det var kanske lite mer planerat, pappsen o jag hade fixat ihop en sorpresa för mamma som fyller 50 nu på tisdag. Och det var att jag skulle komma upp och hälsa på henne då hon och Pia var i Barcelona, som en födelsedagspresent. Och jag kan ju bara säga att glad blev hon - och chockad!

Adios!